Industrins monument – gasklockor i två städer. Gästkrönika av Maria Nyström.

Från Pinciokullen i Rom breder staden ut sig och presenterar en utsikt där kupoler och torn dominerar bilden och skapar orienteringspunkter för betraktaren. Staden och historiens olika lager ligger framställda för den som kan tyda dess tecken. Från denna plats märks lite av stadens liv. Det pågår djupt nere på gatorna, medan historien ostört kan dominera panoramat. Från denna nordliga punkt i Rom sträcker sig ett antal välkända siluetter och visar en väg söderut. Pantheons kupol, Sant’Ivos skruvade torn och Vittorianos kritvita uppenbarelse.

Bortom dessa klassiska vyer kan ett annat Rom anas, genom markeringen av ett nytt lager och en gasklockas geometriska skelett. I Ostiense, långt från de flesta turisters inrutade vägar, tornar en påminnelse om ett industriellt och vardagligt Rom. Industrierna i Roms historiska utkanter är idag till största del övergivna. Staden har expanderat och industrin har funnit nya perifera områden för sina skrymmande verksamheter. Kvar finns de materiella spåren, monumentala byggnader från tidigt 1900-tal påminner om Italiens enande, och Rom som huvudstad och symbol för den nya nationen.

Vid första anblick har kanske inte Göteborg mycket gemensamt med den italienska huvudstaden. Göteborg har kanske inget Colosseum, men likväl en gasklocka, monumental, utskälld och hem åt en familj pilgrimsfalkar. Storleken gör att gasklockan avtecknar sig väl från många delar av staden, och att den blivit en etablerad del av utsikten. Inom kort kommer dock Göteborgs skyline att förändras, och förlora sin gasklocka. Då det gått mer än 20 år sedan den senast var i bruk, ser Göteborgs Energi inget värde i att behålla den ganska otympliga, och idag tomma cylindern.

Den överflödiga byggnaden kan då ersättas med något så spännande som, en parkeringsplats för Västtrafik. Göteborgs Energi uttalar sig samtidigt om sin glädje över att radera gasklockan ur stadsbilden, och därmed kunna bidra till stadens utveckling. Den nyfikne kan fråga sig vad som kommer vara prioriterat i framtidens stad, och vilka värden som prioriteras, då vissa intressen återigen börjar bli rivningsglada.

I Göteborg är gasklockan ett hinder för utveckling, i Rom snarare det motsatta, och istället en symbol för en dynamisk framtida stadsdel. Och mycket troligt kan det bli en gentrifierad sådan, där det industriella och autentiska vävs samman till en attraktiv produkt. Det förflutna ska inspirera det nya. Det industriella arvet framhävs och utnyttjas istället för att utraderas. Varför har dessa två städer så diametralt motsatta sätt att se på, och använda sig av samma byggnadstyp?

Rom använder sitt industriella arv som en kuliss för en annan typ av produktion, nämligen den kreativa och kulturella. Även då omdefinitionen av de gamla industribyggnaderna kan ifrågasättas, kommer dessa också fortsättningsvis att representera ett visuellt lager av stadens historia. Stadsbilden omvärderas och omdefinieras ständigt, medan värden och associationer till byggnader förändras. Men i Gullbergsvass verkar gasklockan ha dömts till evig glömska.

Vad händer egentligen med dessa industrins monument? Vill vi glömma, rasera och bygga nytt? Eller omdefiniera- och kanske riskera att industrin förvandlas till en visuell och estetisk handelsvara? I Rom står gasklockan kvar tillsammans med stadens kupoler. I Göteborg kommer horisonten snart att ha förändrats.

Text: Maria Nyström. Foto: Maria Nyström (Rom), Daniel Gillberg (Göteborg).

*Maria Nyström är masterstudent i kulturvård, bor oftast i Kungsladugård, men just nu i Rom. Jobbar med industriarv och gillar gasklockor.

---